Det riktiga namnet är Noah Brickley men som alla vet så har ju kärt barn många namn. Noah23, aka Fuzzy Logic, aka Twiz Thrizzy, aka Captain Clark, aka Phantom Limb, aka Clyde Cylindrical, aka Malachi Alkaline, aka Patio Lantern...Vi kan nog fortsätta i evigheter då fantasin inte har någon nåd hos denna man.
Noah Brickley föddes i Natchez, Mississippi, USA men flyttade tidigt till Kanada. Destinationen för denna flytt blev till Guelph i Ontario.
Det var i denna stad som Noah fick upp ögonen för musiken. Redan som liten omfamnades Noah av hans föräldrars fallenhet till hallucinogener och sedan dagen han föddes har det alltid funnits i hans medvetsbild. I en intervju gjord av Ugsmag beskriver Noah att hans intresse för psykadeliska fenomen och i stort sätt allt som är konstigt alltid har intresserat och fascinerat honom. Som en liten punkare på 14 år florerade Noah på Guelphs lokala folkmusikfest – the Guelph Hillside Music Festival. Musiken har alltid funnits där för Noah23 och medan folk har kommit och gått så har Noahs musikintresse bestått och blomstrat.
Noah’s första officiella släpp; titulerat Neophyte Phenotype kom ut år 2001 och sedan dess har han pumpat ur sig produktioner. På Neophyte Phenotype fick vi reda på vem det var som sköt Andy Warhol och vi fick även reda på vad Psychic Biters färdades på för annorlunda färdmedel. Denna skiva utger ett myller av new age-aktiga termer som får den nyfunne lyssnaren att skruva på sig frågeställande om vad hon/han precis blivit utsatt för:
”Sodom and Gomorrah, fauna and flora at the bottom of the Elora Gorge with
a smorgas board of bourgeois cyborgs in the corridor at the Source awards”
Vi hoppar over lite släpp typ en 12” och en 7” och tar oss raskt vidare till vad jag brukar titulera som ett smärre mästerverk. Året var 2003 och jag tror det var vinter då jag upptäckte min livlina. När hösten detta år som vanligt hade slukat upp vintern och slasket, blöta löv och outhärdlig kyla blandad med hård vind höll på att få oss alla att stryka med av tristess dök han upp. Som ett ljus i mitt mörker…När jag tänker på hur jag ska beskriva mina tankar runt denna skiva är det nästan svårt att inte få en smått erotisk ton. Titeln på skivan; Quicksand för genast mina tankar till David Bowies låt med samma titel. Bowies tankar kring religion och ockultism i denna låt; Noah’s fascination för det ockulta… underliggande så vet man det. Noah är klipsk och finurlig, det finns så sjukt mycket mer under ytan än vad man kan ana.
Sätt på en Noah23låt och sjunk in; luta dig tillbaka…vill du ha ett tips?
Vi tar låten Imhotep från Quicksand skivan. Vart ska vi börja? Ljudbilden som Orphan lägger upp i denna låt pendlar mellan att ha ett modernt hiphopsound och till att helt plötsligt svänga över och ta element från Drum n bass och djungle. (Orphan, Noah’s huvudproducent och polare kan ju förövrigt tilläggas att han nu mera är signad på Babygrande under namnet Kingston och som medlem i gruppen Blue Sky Black Death.)
Åter till the matter at hand; Imhotep. Melodin från Orphans beat tar sig in i dina öron och får dig automatiskt att sluta dina ögon. Ljudet färdas sedan vidare till någonstans i ditt nedre bakhuvud, låt oss säga din nacke och ditt hiphopiga mer softa gungande i kontrast till hårdrockens headbang är ett faktum. Noah23 kommer in i en öppen sal; allt är stort, vitt och tomt. Tanken för mig nästan till när Neo blir inpluggad i the Matrix. Noah23 har en röst som är gäll men ändå besitter en form av auktoritet som gör att du vill följa med på denna resan och du vill inte missa nånting.
”tiamat jihad megahertz. insect network. search engine.
red dirt. nervous system.
amethyst silhouette jettison. event horizon.
ten mountains moved with a pen named fountain.
accountant. afterhours sour faceplant.
pantomime saw palmetto wasteland…”
Vaket öppnas dina ögon och du fylls av konfundering. Vad är det egentligen för resa Noah23 skall ta oss på? Vad är det egentligen för resa vi är på? Red dirt, event horizon och Jettison. Jag sluter mina ögon igen och blir utkastad i det universum som han vill att jag skall skapa under min inpluggning i mitt eget Matrix. Noah flyter över beatet, nej. Noah svävar över beatet och mina ögon sluts igen för att fullborda resan. Vad säger människan nu?
“…war cry. saw myself in half.
at the puppet show with an albino buffalo giraffe.
wax ecstatic in a padded room.
the absolute grass root passion fruit and fibre optical illusions.
like pulling out table cloths when i’m in goth castles.
paint myself into a coroner’s office…”
De abstrakta bilderna som dyker upp kan liknas vid att beskåda en Picassomålning i ett dunkelt rum. Halvfärdiga bilder som jag på nått sätt måste använda min egen tanke till att färdigställa och dechiffrera klart. Google är min vän vid dessa Noah23-tillfällen som jag börjat kalla dem. Jag inser att allt är inte självklart. Allt ska inte heller vara självklart. Du skall inte få något gratis och det är väl så det funkar här i världen. Vad är det då som får mig att lyssna färdigt på denna mannens gibberish? Någonting säger mig att det är värt att fullfölja, jag vill veta mer.
“…footloose and fancy free, look i opened a new nook and cranny
when i moved that book in the library
revolving doors. scarub beatlejuice with the contour
infected to the root of the nucleus
the fool over the abyss.
one flew over the cuckoos nest…”
Så här fortsätter det tills låten slutligen får ett avslut som heter duga genom en hejdundrandes trumtakt signerad Orphan. Några sekunder till och musiken tystnar…
Andas. Tänk. Jag sträcker mig mot musen och för muspekaren mot tracklisten i itunes, den lilla pilen cirkulerar över låtarna på Quicksand och jag utför två snabba klickningar på Imhotep igen, för vad var det han sa nu igen. Jag måste ju veta.
Såhär kan det fortsätta med Noah23. För det mesta blir du totalt dumförklarad men du blir ständigt påmind att det finns ett universum att utforska. För att nå det universumet så måste du lyssna vidare och ju mer du lyssnar ju mer märker du att Noah Brickley ger dig små pusselbitar till att färdigställa exakt den bilden som du själv vill skapa. Imhotep är för mig en helt fantastisk låt men blir tyvärr knäckt på tvären av ett annat spår på skivan. Resistance.
“eat resistance
sleep resistance
reep resistance
… resist”
Jag lämnar Quicksand så och låter er själva upptäcka denna fantastiska skiva att värma tankemaskineriet i vintermörkret.
Vi går vidare i diskografin och finner inget mindre än ett supersläpp som trots sina ganska raka beats fortfarande överskuggas av det mer musikaliska Quicksand. Jag pratar självfallet om Jupiter Saijitarius. En grym skiva som jag hade kunnat skriva mängder om också men klockan är nästan 04.00 och mina ögon värker. Varför skriver jag egentligen om detta nu då? Gammal skåpmat som ändå är så sjukt aktuell då allt som Noah23 är en del i helheten. För att fortsätta din inpluggning i the Matrix tillsammans med herr Noah kräver jag och mina medresenärer att du fortsätter lyssna med en hunger att upptäcka.
Noah23 släppte den 23:e september skivan Rock, Paper, Scissors. En skiva med 23 spår och nästan lika många gäster. Här är vi idag. Vi lyssnar. Tänker. Lyssnar igen. Blundar. Tänker. Lyssnar. Ett organiskt sound har fallit över Noah och de produktioner som han rappar över på denna skiva. Det är mer melodi, mer lättlyssnat, mer pop. Fast Noah är inte pop, han är hiphop. Noah23 är sig själv. Jag låter Noah vara det och jag infinner mig i att jag varje gång jag lyssnar på honom blir jag hungrig på mer. Nått med mystiken och det abstrakta får mig att vilja krypa under skinnet på honom och sätta mig in i hans tankegångar för att förstå. Jag låter mig själv sjunka in i höstmörkret med basen uppskruvad på högsta, lyssnandes och analyserandes. Någonstans vet jag att Noah gladeligen kommer att låta mig göra detta ända tills 21:a december 2012 och jag vet med mig att jag så gärna gör det, gladeligen.
Efter en återställd buggig link kan man åter igen posta/läsa kommentarer och följa med RSS. Beklagar.
Gött! Det här inlägget är så mustigt och gillas. Något som följer med från 2008 och in i evigheten.